Hejdå Göta Lejon
Nu är det till slut dags att kasta in handduken efter 10 år i Göta Lejon. Jag vill tacka alla medlemmar och intendenter alla andra som gjort Göta Lejon till en så stor och viktig del av min uppväxt. Det har hänt en del under 10 år, men jag kommer fortfarande ihåg min första onsdag i januari 2002 när Sandra släpade med mig till min första flaggträning. Jag var livrädd, eftersom det redan var halvvägs in i träningssäsongen och jag tänkte att alla skulle kunna allt och jag skulle vara helt lost, men jag hittade som tur var en utmärkt träningspartner i lilla Emma som började samtidigt och tillsammans klarade vi att lära oss allt och komma ut som de andra i april. Minns också min första spelning som fana, när jag var skitnervös för de där annorlunda genomgångarna som verkade så krångliga och att jag nästan kände mig spyfärdig av nervositet på första Kom-Igång-helgen när vi skulle visa upp 38-dansen till It’s Raining Men på konserten och jag tyckte att det var jättesvårt. Och mitt första år som dansare, när jag hade stenkoll på alla steg, men var alldeles för försiktig för att ta ut dem ordentligt. Det har som sagt hänt mycket under åren! Kommer även speciellt ihåg i Lido 2007, när jag hade stått i typ 4:e led hela resan, men inför den stora finalen sista kvällen, när vi verkligen skulle visa vad vi gick för inför de andra orkestrarna kom Linda och pratade med mig och sa att ikväll ville hon att jag stod längst fram. Det är vissa stunder som man inte glömmer! Och vad jag har utvecklats! Både dansmässigt och som ledare, att prata inför andra, ta snabba beslut, att lära ut och att representera min orkester, min stad eller mitt land. Saker man alltid kommer ha nytta av, oavsett vad man gör.
Tänker tillbaka lite på min tid i den blåvita uniformen och inser att jag faktiskt har varit med om och åstadkommit väldigt mycket. Vad sägs om:
- 3 år som flaggflicka, 7 år som dansare, 2 år som tamburmajor
- Många säsonger som stämledare och tränare för både dans- och flaggtrupp
- Ett Världsmästerskap (!)
- Underbara resor till Italien, Tyskland, England, Österrike, Ryssland och Frankrike
- Pampiga spelningar på bl a Disneyland, Monzabanan, Katarinapalatset, Globen, Scandinavium och Ullevi
- Koreografi till: 63 (flaggdans), Elvismedleyt med Bona och I want you back med hela danstruppen
- Ett oändligt antal spelningar bl a på Liseberg, Vallgatan, Haga Julmarknad och i hamnarna
- Och såklart massa goa vänner, poolpartyn, Kom-Igång-helger, Halloweenfester etc. etc.
Blir väldigt stolt när jag tänker igenom allt detta och det känns på ett sätt hemskt att aldrig vara med och dansa med er igen, men nu finns det så mycket annat som tar tid i mitt liv och Göta Lejon är inte längre nummer ett. Jag känner att jag vill antingen göra det på riktigt eller så är det faktiskt lika bra att lägga av, för det blir så himla splittrat att vara med lite halvt. Under många år har jag lagt ner extremt mycket tid och energi på orkestern, övat flaggdanser i trädgården, skissat på uppställningar många sena kvällar innan sänglampan släcks, testat olika danssteg, suttit med diagram över uppdansningar, räknat ut vem som varit fana när och var och vem som står på tur och en massa annat. Det går tyvärr väldigt fort att glömma av sådant. Jag har inte varit en särskilt aktiv medlem det senaste året och det har funnits helt naturliga anledningar till det. Men ett enda år kan inte förskingra värdet av hela 9 år med fullt engagemang och passion, jag hoppas att det är det jag blir ihågkommen för. Det som verkligen betyder något är ju dock att man själv vet vad man har åstadkommit och jag är som sagt väldigt stolt och känner att jag kan lämna orkestern rak i ryggen.
Det är inget lätt beslut att bryta helt, man vill liksom att uniformen ska hänga där i garderoben och att det kanske blir någon mer spelning i framtiden. Men nu har jag halkat med på ett bananskal länge nog och jag är nöjd med den tiden jag har varit med. Nu har jag ju faktiskt klarat mina 10 år, som jag drömt om sedan min första Kom-Igång-helg och har den prestigefyllda 10-årsplaketten hemma på hyllan som en påminnelse om denna period i mitt liv.
Hejdå och tack för mig :)
I will survive and heaven knows. There is no way that I can fail!
Är helt besatt av denna låten! Så mäktig! En av de grymmaste musikallåtarna jag hört, hade varit ballt att köra på audition! :)
And when the lights go down, that is where I'll be found
Bäst
Sportlov? No way
Idag är det dags att bli rödtott! Wiiie! När man väl har börjat färga håret känns det som att det finns oändligt många nyanser man vill prova på! Haha så ska passa på att gå igenom ett par stycken innan det blir blondt igen! Sen blir det avskedsfest för Dalia ikväll, innan hon åker iväg tll Norge i några månader.
Något åt detta hållet har jag tänkt mig
Äntligen braaaa igen!
Sjukis
Överlägsen igår
Vi drar till fjällen
Fonationsrör it is!
2011
Dags att blicka tillbaka på 2011. Ett väldigt händelserikt och varierande år.
-
Vårterminen i Bjärnum med vårshowen, Annie, modevisningen, alla roliga fester, auditions och såklart en massa slit och kämpande
-
Schweiz och Prag och några snabbisar till Stockholm, Köpenhamn och Båstad
-
Två nya jobb som jag tycker om
-
Massa massa dans och en hel del sång
-
Äntligen några nya spelningar med Mariette
-
Roliga fester, utgångar och middagar
-
Jag vågade till slut färga håret!!!
-
Min sista spelning med Göta Lejon
Och såklart ett oändligt antal av sådana där små fina stunder i vardagen som är guld värda!
2012
Första inlägget 2012! Yeeey! Kom hem från Stockholm igår, där jag och Lisa var några dagar och firade nyår hos Anna. Vi hade det jättebra och det blev väldigt blandat med både nyårsfirande och några lugna dagar.
Nu sitter jag på öresundståget och väntar, missade precis pendeln. Första dansklassen på året är avklarad och nu väntat en smarrig glassbomb hemma, vi kör våran nyårsafton med familjen ikväll.
Är väldigt taggad på det nya året och något som har gjort mig väldigt inspirerad är Zlatans bok som jag fick i julklapp och som jag precis läst ut. Jag rekommenderar verkligen alla att läsa den! Man måste nog vara lite fotbollsintresserad förstås. Boken gjorde mig väldigt laddad att kämpa mycket detta året och även om det står mycket idiotiska saker i boken fanns det mycket av den där glöden och viljan som jag kunde ta till mig. Tror jag kör lite på Zlatans egen filosofi: lyssna, lyssna inte!
För alla där ute som längtar
Idol 2004-2011
2005 var året då Måns Zelmerlöw ställde upp. Charmigare kille får man ju leta efter!!!!! Jag blir verkligen helt lycklig när jag ser honom! Och hans röst är helt underbar. Tyckte om honom under programmet, men det var under Let's Dance några månader senare som jag verkligen fick upp ögonen och sedan dess har jag inte stängt dem.
2009 hade jag tröttnat lite på Idol, men kollade i alla fall eftersom en kille från mitt gymnasie hade tagit sig ända till fredagsfinalerna. Och herre gud, tänk om jag inte hade gjort det!!!!!!! Då hade jag inte varit samma person idag kan jag säga. Tror inte det krävs någon närmare förklaring, alla som känner mig vet nog att det är Mariette Hansson det handlar om. En helt fantastisk person och artist som på något helt sjukt sätt tog sig rätt igenom TV-rutan och gjorde att jag inte hade något annat val än att fortsätta följa henne långt efter programmets slut, vilket jag tänker fortsätta göra.
Och så har vi då 2011 då, i år. Där den klarast lysande stjärnan enligt mig är Moa Lignell från Alingsås. Har hört av många att "henne borde väl du gilla, hon är ju typ som Mariette". Ja, vid första anblicken kanske, med dreadsen och gitarren, men där tar det faktist stopp. De är verkligen helt olika i både röst, uttryck, utseende och personlighet, så jag gillar Moa för att hon är hon och inte för att hon påminner om Mary. Hennes röst berör verkligen och hon är så enkel och det är det som gör att allting blir så äkta. Hoppas på att få höra mer från henne!
Slutspurten
Denna veckan blir det återigen lite jobb på Signes, är änna dags nu! Och så blir det julbak och jul på Liseberg och en massa dans som vanligt, kanske Göta Lejon-spelning också. Var faktiskt med på Haga julmarknad igår, första spelningen på typ ett halvår. Men det satt minsann kvar i ryggmärgen! Har varit med i orkesten i 10 år efter jul och då känner jag att det är dags att lämna in, så tänkte vara med det jag kan nu fram till dess!