evalie

Har varit så glad hela sommaren och början på hösten för att vara av med den där förskräckliga hostan. Kändes lite som att jag hade lämnat kvar den i Bjärnum. Man man ska inte ropa hej... Nu senaste natten var det verkligen hopplöst! Det var så illa att inte ens min älskade cocillana-etyfin som har fungerat så bra hjälpte särskilt mycket. Den fick mig att sova i ca 2 timmar i sträck men sen var det kört igen och jag vaknade av ännu en attack som aldrig ville sluta. Kl 9 imorse somnade jag äntligen lugnt och fridfullt och unnade mig då att sussa till strax efter 12. På dagarna märks det ingenting, då är allt frid och fröjd, men det är så fort man ska sova som helvetet brakar lös..

Ikväll var jag äntligen tillbaka på steppen, har missat den 2 veckor i rad nu. Jäklar vilket tempo det är, men vad glad man blir när man till slut sätter det!

En glad nyhet är i alla fall att rösten är tillbaka och förhoppningsvis så bra att jag kan öva sång imorgon!