Hejdå Göta Lejon

Nu är det till slut dags att kasta in handduken efter 10 år i Göta Lejon. Jag vill tacka alla medlemmar och intendenter alla andra som gjort Göta Lejon till en så stor och viktig del av min uppväxt. Det har hänt en del under 10 år, men jag kommer fortfarande ihåg min första onsdag i januari 2002 när Sandra släpade med mig till min första flaggträning. Jag var livrädd, eftersom det redan var halvvägs in i träningssäsongen och jag tänkte att alla skulle kunna allt och jag skulle vara helt lost, men jag hittade som tur var en utmärkt träningspartner i lilla Emma som började samtidigt och tillsammans klarade vi att lära oss allt och komma ut som de andra i april. Minns också min första spelning som fana, när jag var skitnervös för de där annorlunda genomgångarna som verkade så krångliga och att jag nästan kände mig spyfärdig av nervositet på första Kom-Igång-helgen när vi skulle visa upp 38-dansen till It’s Raining Men på konserten och jag tyckte att det var jättesvårt. Och mitt första år som dansare, när jag hade stenkoll på alla steg, men var alldeles för försiktig för att ta ut dem ordentligt. Det har som sagt hänt mycket under åren! Kommer även speciellt ihåg i Lido 2007, när jag hade stått i typ 4:e led hela resan, men inför den stora finalen sista kvällen, när vi verkligen skulle visa vad vi gick för inför de andra orkestrarna kom Linda och pratade med mig och sa att ikväll ville hon att jag stod längst fram. Det är vissa stunder som man inte glömmer! Och vad jag har utvecklats! Både dansmässigt och som ledare, att prata inför andra, ta snabba beslut, att lära ut och att representera min orkester, min stad eller mitt land. Saker man alltid kommer ha nytta av, oavsett vad man gör.

 



Tänker tillbaka lite på min tid i den blåvita uniformen och inser att jag faktiskt har varit med om och åstadkommit väldigt mycket. Vad sägs om:

 

  • 3 år som flaggflicka, 7 år som dansare, 2 år som tamburmajor
  • Många säsonger som stämledare och tränare för både dans- och flaggtrupp
  • Ett Världsmästerskap (!)
  • Underbara resor till Italien, Tyskland, England, Österrike, Ryssland och Frankrike
  • Pampiga spelningar på bl a Disneyland, Monzabanan, Katarinapalatset, Globen, Scandinavium och Ullevi
  • Koreografi till: 63 (flaggdans), Elvismedleyt med Bona och I want you back med hela danstruppen
  • Ett oändligt antal spelningar bl a på Liseberg, Vallgatan, Haga Julmarknad och i hamnarna
  • Och såklart massa goa vänner, poolpartyn, Kom-Igång-helger, Halloweenfester etc. etc.



Blir väldigt stolt när jag tänker igenom allt detta och det känns på ett sätt hemskt att aldrig vara med och dansa med er igen, men nu finns det så mycket annat som tar tid i mitt liv och Göta Lejon är inte längre nummer ett. Jag känner att jag vill antingen göra det på riktigt eller så är det faktiskt lika bra att lägga av, för det blir så himla splittrat att vara med lite halvt. Under många år har jag lagt ner extremt mycket tid och energi på orkestern, övat flaggdanser i trädgården, skissat på uppställningar många sena kvällar innan sänglampan släcks, testat olika danssteg, suttit med diagram över uppdansningar, räknat ut vem som varit fana när och var och vem som står på tur och en massa annat. Det går tyvärr väldigt fort att glömma av sådant. Jag har inte varit en särskilt aktiv medlem det senaste året och det har funnits helt naturliga anledningar till det. Men ett enda år kan inte förskingra värdet av hela 9 år med fullt engagemang och passion, jag hoppas att det är det jag blir ihågkommen för. Det som verkligen betyder något är ju dock att man själv vet vad man har åstadkommit och jag är som sagt väldigt stolt och känner att jag kan lämna orkestern rak i ryggen.

 

Det är inget lätt beslut att bryta helt, man vill liksom att uniformen ska hänga där i garderoben och att det kanske blir någon mer spelning i framtiden. Men nu har jag halkat med på ett bananskal länge nog och jag är nöjd med den tiden jag har varit med. Nu har jag ju faktiskt klarat mina 10 år, som jag drömt om sedan min första Kom-Igång-helg och har den prestigefyllda 10-årsplaketten hemma på hyllan som en påminnelse om denna period i mitt liv.

Hejdå och tack för mig :)



I will survive and heaven knows. There is no way that I can fail!

Är helt besatt av denna låten! Så mäktig! En av de grymmaste musikallåtarna jag hört, hade varit ballt att köra på audition! :)


And when the lights go down, that is where I'll be found


RSS 2.0